Acton tog ett steg för att efterkomma befallningen; äfven lazaronerna rörde sig framåt.
— Kommen icke hit, sade Armfelt. Om någon vågar lägga sin hand på mig eller detta fruntimmer, dödar jag honom.
Armfelts utseende var härunder icke häftigt, icke våldsamt, det var tvärtom lugnt och öppet, men manligt och beslutsamt.
Hans hand hade fattat en af pistolerna i lifgördeln, och han höjde upp mynningen.
— Ni har fält vår dom, sire, sade han till Ferdinand. Jag har ingenting att erinra emot den, men jag är ännu en fri man och är skyldig omständigheterna att affordra er några vilkor. Må ni derför ej klandra mig allt för mycket, om jag tvingas att parlamentera med pistolen i hand. Jag fordrar, att ni befaller, det ingen lägger sin hand på detta fruntimmer; ni måste lofva mig det.
Konungen förblef tyst.
— Jag fordrar, ers majestät, att ni behandlar henne på ett sätt, som är er värdigt, som är henne värdigt. För min del fordrar jag ingenting.
Konungen svarade ej.
— Jag fordrar …
Acton gaf härvid ett tecken till vakten att kasta sig öfver Armfelt, under det han nu sjelf störtade fram för att afväpna honom.
— Stilla! befalde dock konungen, då han märkte deras afsigt, stilla!
Det låg någonting storartadt och verkligen konungsligt i Ferdinands utseende i detta ögonblick.
Vändande sig emot Armfelt, utsträckte han sin hand emot honom, liksom för att tala.
— Rädda mig, hviskade fruntimmersmasken till Armfelt, rädda mig. Ah, hvarför instälde jag min tillämnade resa, hvarför samtyckte jag till detta möte? O, min gud, rädda mig!
Och under det hon talade, slöt hon sig tätt intill Armfelt, som sökte hon sitt skydd vid hans bröst.
Armfelt slog sin arm omkring hennes lif och tryckte henne till sitt hjerta. För allt i verlden skulle han nu icke ha kunnat öfvergifva henne.
— Jag kan ej offra mer än mitt lif, hviskade han tillbaka, jag är beredd att gifva det.
— Bort med pistolen, befalde honom konungen.
— Bifall mina vilkor.
— Inga vilkor!
Och med ännu lyft hand, med stolt panna och stadig blick skred konungen långsamt fram.
De qval, Armfelt erfor i denna stund, vore icke lätt att beskrifva. Aldrig hade han känt sig så olycklig som nu, aldrig så tillintetgjord; och ändock hvilade dödens lugn på hans panna. Endast en enda tanke uppfylde hela hans själ, och denna tanke var nödvändigheten
