502
— Er mor har då varit en god och öm mor för er?
— God och öm? Hvad vet jag? Jag känner henne icke. Jag har aldrig sett henne. O, min gud, hvarför har hon förskjutit mig, mig, som så högt skulle ha älskat henne? Huru ofta har jag ej bedt till himmelen att få se henne en enda gång, blott en enda gång, ett enda ögonblick. Minnet af henne skulle ha gjort mig lycklig för hela mitt lif.
— Och om ni finge se henne ett enda ögonblick?
— Jag skulle böja mitt knä för henne, jag skulle slå mina armar omkring hennes lif, jag skulle trycka henne till mitt bröst, jag skulle blicka in i hennes ögon, jag skulle …
— Ni skulle …
— Jag skulle fråga henne efter min far.
Vincent upptäckte ej den minsta rörelse hos Wanja. Han såg nu, att hennes lugn icke var tillkonstladt, utan ett verkligt inre lif, som, ju mera han öfvertygades om dess sanning, också öfvertygade honom om sanningen af guds ords underbara magt öfver våra hjertan, då vi lefvande och fullkomligt öfverlåta oss åt densamma.
— Och återfann jag äfven honom, fortfor Döring, återfann min far, o huru kärleksfullt skulle jag ej trycka honom till mitt bröst, huru innerligt lycklig skulle jag ej känna mig!
— Jag har känt dem båda, inföll Wanja.
— Ni har känt dem, säg mig, älskade de mig, hafva de nägonsin tryckt mig till sitt bröst, har min mors händer smekt mig, har hon burit mig på sina armar, har hon gungat mig på sitt knä.
— Ni frågar mig icke efter hennes namn.
— Hennes namn? Hvad bryr jag mig om hennes namn, endast jag vet att hon älskat mig.
— Ni frågar ej heller om edra föräldrar ännu lefva?
— Hvarför skulle jag fråga derom? De måste lefva, de lefva! En känsla säger mig det, säger mig, att jag en gång skall återfinna dem. Det vore förfärligt att älska dem så, som jag gör, och ej ega hoppet att finna dem. Försynen straffar oss ej hårdare, än vi förmå bära det. Nej, nej, de lefva för att en gång välsigna mig. Jag tror det, jag är öfvertygad derom.
Döring uttryckte sig med värme. Hans ädla och ungdomliga väsende gaf hans utseende en hvarje hjerta anslående hållning.
— Jag har sagt er, inföll åter Wanja, att jag känt er mor.
— Hvar skall jag söka henne? Hvar finnes hon? Ingenting skall kunna uppehålla mina steg, förrän jag ligger vid hennes fötter.
Den pröfning Wanja underkastat sig, var förfärlig. Då Döring älskade henne i sina tankar så, huru skulle han icke då älska henne i verkligheten? Men hon förblef lugn.
— Jag skall säga er, hvar er mor nu är.
Tillförsigt och hopp lyste i Dörings blick.
— Betvifla aldrig försynens rättvisa. Motgången är icke ett straff,
