518
Förskräckt deröfver, drager hon sig tillbaka, som det tyckes, i afsigt att åter aflägsna sig, men i detsamma ändrar hon beslut och beger sig tyst och stilla till den stängda dörren vid sidan om hufvudingången och inträder der, till hälften stängande dörren efter sig.
Hertigen och Reuterholm inträda i detsamma från det öppna rummet.
— Låtom oss hemta papperen, ers höghet. Ni har genomgått dem alla och funnit af hvilken vigt de äro, såsom utgörande årens 1780 och 89 hemliga historia, och hvari ni, ers höghet, spelade en ganska ingripande roll. Hvilken lycka att konung Gustaf, er högstsalige herr bror, ej fick tag uti dem!
— Jag erkänner det.
— Utan rastlösa efterforskningar skulle de ej nu ligga i er hand, måhända i någons, som i sinom tid öfverlemnat dem åt efterverlden.
— Låtom oss genast öfverlemna dem åt lågorna, Reuterholm, blotta tanken, att de ännu finnas, oroar mig. I elden med dem!
— Det är äfven min åsigt. Hvad elden förtärt, sqvallrar icke. De äro ett slags frimurarehandlingar dessa bref, som ej tillhöra verlden, och som ej heller böra finnas efter er.
— Elden brinner der inne, låtom oss bära dem dit in. Hvilken präktig brasa, Reuterholm, skall det icke blifva af alla mina forna luftslott!
— Ni gläder er åt denna brasa, min furste.
— I sanning, jag kan ej neka dertill.
— Jag återigen, ers höghet, gläder mig åt, att jag ändtligen lyckats stadga er regering och krossa edra fiender.
— Du är en stor man, Reuterholm. Från hvilken fasansvärd sammansvärjning har du ej räddat vårt arma fädernesland! Efterverlden skall beundra dig, och icke dess mindre, Reuterholm, känner jag mig likväl nästan förskräckt, då jag tänker på den der domen.
— Lagen har dömt, ers höghet.
— Men äro icke vi i sjelfva verket lagen?
— Försynen har stält mig vid er sida, nådige herre. Lugna er! Lagen är gifven af nationen, vi tolka och verkställa den blott. Vägen är rigtig. Styrelsen måste ega enhet, för att vara stark. Der mer än en vilja råder, råder ingen. En furste måste handla klokt, för att handla rätt, och han må tänka på alla, men ej glömma sig sjelf. Ni fruktar, säger ni. Hvarför? För en skugga, som ni kallar samvetet, men som ej är samvetet, utan endast en godhet i hjertat, som jag vill kalla svaghet. Se er tillbaka i historien, ers höghet, och ni skall finna få eller ingen tron, som ej är minerad af en revolution. Minan är ej behaglig, men vi få underkasta oss verldshändelsernas gång. Hvarför tala vi likväl härom? Låtom oss taga papperen.
Reuterholm samlade också nu tillsammans papperen på bordet och begaf sig tillbaka i det inre rummet.
