Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/525

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
521

är utan hjerta? Ack, huru olycklig är ej hvarje qvinna, som af kärlek faller i händerna på en otacksam man!

— Du är orättvis, Charlotte; begär hvad du vill, och jag skall visa, att jag ej är otacksam, men du bör icke heller förarga mig.

— Ers höghet lofvar mig att samtycka till …

— Allt hvad du vill, ja, ja! säg mig det blott helt kort och godt.

Hertigen var ej ovan att höra Charlotte begära än den ena småsaken, än den andra.

— Jag skall sätta er tillgifvenhet på prof, hertig.

— Du är allt för omständlig.

— Men ni samtycker aldrig till hvad jag begär?

— Du känner mig ej, begär blott!

— Men jag begär orimligheter.

— Jag bifaller dem i förväg.

— Nåväl då, jag begär …

— Säg ut.

— Jag begär nåd för fröken Rudensköld, fullkomlig nåd, oinskränkt nåd.

Och med ett verkligt rörande uttryck af godhet och enkelhet sjönk Charlotte till furstens fötter.

Hertigen trädde förskräckt tillbaka.

— Jag har ert löfte, hertig; nåd för fröken Rudensköld!

— Omöjligt.

— Hvad har hon brutit emot er? Intet.

— Lagen har dömt.

— Jag släpper er icke, förrän ni bifallit min begäran.

— Jag kan ej, jag vågar ej.

— Ni talar om kärlek, ah, hvad betyder det? — ord utan mening, fraser utan innehåll, nåd, ers höghet, nåd!

— Nej!

— Ni vill icke?

— Lemna mig.

Charlotte reste sig upp och intog en ställning, lika stolt som intagande. Hon spelade icke längre en öfverlagd roll, hon kände sig verkligt sårad och upprörd, och denna känsla gaf hennes ansigte en älskvärd prägel af sanning och qvinligt mod. Hon förädlades under det hjertat svälde i hennes barm, under det hon förtörnades. En orättvis vrede vanställer, en ädel förskönar.

— Öm jag vore regent, ers höghet, skulle jag anse för min första pligt att vaka öfver mitt lands bästa och taga upplysning, redlighet och rättvisa till råds. Mägtig eller svag, fattig eller rik, skulle alla vara lika mägtiga eller lika svaga inför mig. Jag skulle icke kasta mig i händerna på något parti, men jag skulle genom mitt handlingssätt vara öfver dem alla. Vi med guds nåde, säger ni: o, furste, det är ej nog att säga det, man bör äfven söka göra det till en sanning!