Reuterholm sprang med en häftig rörelse upp ifrån stolen, men sjönk åter tillbaka ögonblicket derefter, liksom träffad af ett tillintetgörande slag.
Charlotte föll på knä för hertiginnan.
— Hvarje brottslig qvinnas plats, yttrade hon, är på knä inför den goda och dygdiga qvinnan. Vredgas ej på mig, för det att jag beundrar er.
Den blick, som hertiginnan fäste på den vackra synderskan, var icke allenast god, den var äfven blandad med stränghet.
— Det var ert förhållande till hertigen, mamsell, talade hertiginnan, som, begagnadt af mig, blef det vapen, hvarmed jag besegrade hertigen.
— Hertiginna, ni är förtörnad på mig.
— Jag är ej förtörnad, jag beklagar er. Ni är för god att vara hvad ni är, och ni är hvad ni är, derför att ni är för god. I kronan af tistlar har ni emellertid fäst ett smycke, som gör er ära. Farväl, mamsell!
Ännu långt efter det att hertiginnan lemnat rummet och Charlotte begifvit sig hem, satt Reuterholm qvar i stolen, undet det att hertigen med tobakspipan i mun framför eldbrasan i inre rummet betraktade huru luftslotten från 88 och 89 nedbrunno till falaska.
Utom de gnistrande och röda eldkolen var det mörkt omkring honom.
— Nådig herre, tilltalade honom Reuterholm, som nu stannade bakom hans stol; ni söker att i de glödande eldkolens besynnerliga och föränderliga formationer läsa er framtid.
Reuterholm talade med en röst, som trängde till hertigens af allt underbart lätt anslagna sinne.
— Det är få gifvet att kunna tyda de flammande hieroglyfer, fortfor Reuterholm, hvarmed eld-andarne leka i den slocknande brasan. Naturen är mig ej helt och hållet obekant. Falaskan der är ruinerna efter edra gamla drömmar — ser ni — de blåsa bort, dessa förbrända, luftiga papperslameller. Men blickar ni längre upp, så ser ni der till venster en bild, omkring hvars hufvud några gnistrande punkter stråla, räkna dem, nådig herre, ser ni, de ordna sig i trenne små halfcirklar, den ene öfver den andre. I cirkeln närmast hufvudet räknar ni tre punkter, i den dernäst fem, och i den yttersta sju. Mannen är ni, hertig. Till höger återigen ser ni en annan bild, ett ungt ansigte, himmelen vet, hvem han är. Bakom honom höjer sig en annan bild, och om ni gifver rigtigt akt derpå, skall ni se att den har liksom vingar, det är en cherub, nådig herre; i handen håller den ett svärd och öfver svärdet glänser ett kol, alldeles liknande en krona. Engeln rör sig, ser ni, den sänker svärdet, liksom för att sätta kronan på den under honom stående gestaltens hufvud.
— Det är Gustaf, som krönes, inföll hertigen.
— Gaf ni akt, hertig! Såg ni? Just som kronan sänktes på
