528
höll sig, men erhöll i detsamma ordres att återvända i sin tjenstgöring på engelska flottan. Utan att träffa Armfelt, måste han alltså lemna Italien.
Den rigtning, som Dörings tankar efter sammanträffandet i dominikanerkyrkan tagit, tillät honom ej att länge förblifva qvar i engelsk tjenst; icke desto mindre åtgingo flere månader, innan han kunde erhålla tillstånd att i enskilda affärer begifva sig till Sverige.
Återkommen till fäderneslandet, begaf han sig först till sin fosterfar, amiral Döring, på landet. Med öm föräldrakärlek slöto de båda gamla honom. till sitt bröst, och denna kärlek gjorde honom lycklig, emedan han ännu älskade dem såsom en son.
Med stolthet och glädje åhörde de hans berättelser om de strider, hvari han deltagit, och de förhoppningar, han gjorde sig för sin framtid, icke allenast genom att återfinna sin far, utan äfven att vinna Louise.
Han begaf sig ifrån dem till Louises far och framstälde för honom öppet allt, hvad han hade att säga. Den gamle grefven bemötte honom ridderligt och vänligt. »Kom tillbaka hit med ett namn och en börd, må vara utan anor, men dock utan alla fläckar, och jag skall lägga Louises hand i er och välsigna er som min son.» Detta var grefvens ord.
Under tiden stälde Döring sig i skriftlig beröring med Armfelt och underrättade honom om hvad som passerat. Armfelt svarade honom genast, ehuru i dunkla och tvetydiga ord, som Döring icke rigtigt förmådde förklara. Brefvet slutade likväl med ett tillkännagifvande, att han i slutet af September eller början af Oktober skulle passera Wismar, under en resa till Petersburg.
Så stodo Dörings affärer, då han blef underrättad om den dom, som fälts öfver fröken Rudensköld och de öfrige af Armfelts vänner. Djupt uppskakad af det smärtsamma deri, beslöt han att skynda till hufvudstaden, för att, så vidt han förmådde, söka bidraga framför allt till den förstnämdas räddande. Döring kände allt för väl sin egen obetydlighet för att hoppas att på vanliga vägar kunna åstadkomma någon förändring i hennes öde; men han var ung och beslutsam, och ungdomen drömmer ofta om räddningsmedel, der de erfarne och äldre icke se annat än orimligheter.
Af sina fosterföräldrar hade han fått veta, att From ännu uppehöll sig i hufvudstaden, men att han, ifrån den stund Forster blivit arresterad, börjat grubbla och fått ett helt annat humör. From var ibland de menniskor, som behöfde en husbonde, hvilken han kunde värdera och älska. Han hade länge hoppats att få återse Döring och derunder lefvat ett friskt och hurtigt lif; men hoppet tycktes ej vilja gå i fullbordan. Forsters arresterande upprörde honom ännu ytterligare. Med en kropp, nästan som en jätte, hade han en svag själ, men ett varmt hjerta. I samma mån som han upphörde att vara vid ett så friskt och gladt lynne som förr, tilltog också hans önskan att draga sig ifrån verlden, hvarmed han egentligen ej menade någonting annat än ifrån
