530
denna diamant verklig, eller kanske blott en is-kristall, som skulle smälta måhända till tårar för strålen af en ny ödets blixt. Döring var icke melankolisk, men han blef det under det hans tankar flögo tillbaka öfver svallet af händelsernas gång. Han trodde sig väl inse, hvarifrån det slag kommit, som träffat så många af dem, hvilka han ifrån sitt första inträde i det verkliga handlande lifvet lärt att värdera och akta; men i ett fall var han olyckligare än dessa, han visste nämligen icke, hvarifrån det slag kommit, som så hårdt drabbat honom; än mera, deras öden voro redan afgjorda — hans var ännu oafgjordt.
En djup suck höjde hans bröst.
— Stackars herre, tilltalade honom i detsamma From, jag förstår, hvaröfver ni suckar. Ni tänker säkert på, hvad som hände oss, då vi sist voro här.
— Jag tror att du har lärt dig läsa i menniskors hjertan, under det vi varit skilda åt.
— Icke så, husbonde; i ert har jag alltid kunnat läsa. Det är icke så svårt för öfrigt att läsa i dens inre, som man håller af.
Döring öfverraskades af Froms anmärkning. From var alltid densamme; men åren och erfarenheten hade lärt honom att göra bättre reda för sina tankar, än han förr förmådde.
— Huru underligt går det likväl ej till här i verlden, återtog From; hvem kunde tro för ett par år sedan, att jag på sätt och vis skulle bli hennes husbonde.
— Hvad menar du? Hvilkens?
— Det är sant det, ni vet ej af ni, herre, att fröken Rudensköld nu skall flytta in på spinnhuset, och som jag är vaktmästare der, så …
— Fröken Rudensköld? På spinnhuset? Hon är ju dömd till döden?
— Alldeles det; hertigen har likväl mildrat domen, mildrat den från dödsstraff till schavott och …
— Är det möjligt? Och det kallar han att mildra domen. Ah, nej, vid himmelen, du misstager dig! Det kan ej vara sant …
— Jag har aldrig ljugit, herre; hvad jag säger är så sant, som att jag står här.
Den allvarliga tillförsigt, hvarmed From yttrade sig, öfvertygade Döring att något misstag ej egde rum. Förtrytelse och afsky öfver en så kränkande dom var den första känsla, som intog honom. Han påminte sig den förklaring, som baron Armfelt gifvit general Acton, och var öfvertygad att ingen var saker till förbrytelser af egenskap att påkalla en sådan dom. Men för honom var det juridiska eller politiska likväl af mindre vigt. Han erinrade sig i stället att denna så hårdt dömda qvinna var dotter till en af Sveriges utmärktaste och mest aktningsvärde män, grefve Carl Rudensköld, icke allenast ryktbar såsom en skarpsinnig och snillrik skriftställare, utan äfven såsom embets- och statsman, hvilken vid flera vigtiga tillfällen gagnat fäderneslandet och under sin händelserika och. mångåriga bana förvärfvat sig den lika segerrike som ryktbare, den lika djupt tänkande som skarpsynt handlande Fredrik II:s vänskap. Hvilken skymf åt en stor mans minne! Men
