Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/537

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
533

och uppnrgtiga tillgifvenhet. Djupt rörd, slöt han honom i sina armar och tryckte den redlige mannen till sitt bröst.

— Herre, herre! stammade From, och en tår rann utför hans grofva kinder, gör med mig hvad ni vill, endast er vill jag följa.

— Jag är ett få som gråter, tillade han och torkade bort tåren med rockärmen, men jag har ej varit så lycklig på länge.

Planen till fröken Rudenskölds bortförande uppgjordes nu, hvarefter Döring och From åtskildes, ännu i sista stunden hjertligt skakande hvarandras händer.

Men hos Döring hade ej hoppet att äfven rädda fröken Rudensköld från schavottstraffet helt och hållet försvunnit. Då han anlände till hufvudstaden, tog han in i franska värdshuset och fick äfven der samma rum, som han fordom bebott. Ett rykte gick redan allmänt, att fröken Rudensköld den följande dagen skulle undergå sin offentliga bestraffning. Under natten fick Döring ingen blund i sina ögon.

Redan tidigt på morgonen den 24 Sept. inträdde han i audiensrummet på det kungliga slottet.

Han bad, att man skulle anmäla honom hos konungen.

Man svarade, att konungen sof. Han bad att blifva anmäld hos hertigen. Äfven hertigen sof. Han sökte derefter Reuterholm. Reuterholm sof likaledes.

Alla hans bemödanden gingo i qvaf just i den uppnådda hamnen.

Med en qvalfull känsla lemnade han slottet, och då han åter nedkom på borggården, stannade vid porten en löddrig häst, ännu darrande efter en vild ridt. Ryttaren gaf sig knappast tid att se sig om, utan hastade framåt upp till slottet.

Det var en kurir från Sofia Albertina i Qvedlinburg, som från henne öfverförde en skrifvelse, hvari äfven prinsessan lade sig ut för fröken Rudensköld.

Kuriren var hennes kammarpage, Westfelt.

Hvad mera dock — alla magtegande sofvo.




TJUGOÅTTONDE KAPITLET.
Den 24 September 1794[1].

Vi lemnade fröken Rudensköld arresterad. Kallad inför hofrätten, uppträdde hon med det älskvärda mod, den intagande blygsamhet och

  1. Detta kapitel är med några ganska få förändringar, egentligen inga andra än i afseende på stilen, ett troget utdrag ur fröken Rudenskölds egenhändiga memoirer. Endast en enda historisk uppgift är hemtad från annat ställe, hvilket finnes anmärkt på det ställe, der den förekommer.