50
och djupare. Då jag ser tillbaka, måste jag blunda för mig sjelf. Hela mitt lif har ej varit något annat än förvillelser och lättsinne. Det är förfärligt. Jag har blott en enda liten ljuspunkt der, och det är, gud tröste mig, endast ett litet oskäligt djur, ett stackars kräk, jag menar Zamor. I hela verlden var han den ende som verkligen älskade mig, den ende som var mig sant tillgifven, den ende som skänkte mig en oskyldig glädje, den ende som ingaf mig något godt. Ja, jag är förändrad. Då Zamor dog, erfor jag den första djupa sorg. Och sorgen kom mig att tänka, och tanken kom mig att reflektera, och reflektionen är väl kanske ändå vårt samvete. Jag mins ännu såväl Zamors sista blick. Han såg på mig, och det på ett sätt, att leendet försvann från mina läppar och en tår kom mig i ögat. Gud vet, huru det var; men allt sedan dess har jag ej varit densamma som förut. Men lika mycket. Det der alltsammans är kanske mycket barnsligt. Men jag kan ej hjelpa det. Mera ensamt än någonsin förut, drog sig mitt hjerta allt mera inom sig sjelft och så skilde jag mig ifrån min gamla, så kallade tant, som, hur det var, ändå alltid var en verklig demon, och så blef jag fullkomligt ensam med mig sjelf. Ja, jag är mycket, mycket förändrad. Hertigen blef för mig nu allt, hvad jag egde. Han hade tagit upp mig, jag kan väl säga, från gatan. Skulle jag icke vara tacksam! Han var nu mitt enda halmstrå. Hans godhet emot mig var min enda lugna hamn. Den lilla kärlek han någon gång skänkte mig, födde mig liksom på nytt. Må man förlåta mig att jag säger det; men det var ändå så. Mycket barnsligt! ja, ja! Men barnet behöfver så litet för att ledas in på en bättre väg. Och hertigen har varit så snäll och god emot mig. Jag har så väl insett, att jag ej förtjenat det, men desto mera har det gladt mig. Hans förlåtelse har gjort mig bättre, hans vänlighet har gjort mig lyckligare. Förändrad? ja visst! Jag, som förr aldrig tänkte på någonting, jag har länge icke tänkt på något annat, än att söka skingra de bekymmer, som ibland nedtryckt honom, de moln, som ibland förmörkat hans panna. Och äfven i dag tänkte jag icke på något annat; narrad af alla de kinesiska dårskaperna omkring mig, föll jag på den idén att sjelf förvandla mig till en kinesiska. Min gud, så dum man kan vara! Jag trodde, jag, att jag skulle rigtigt roa honom, och så stötte han mig tillbaka och kallade mig för — gud vet hvad — och sprang full af vrede och förakt ifrån mig, och så kommer du äfven hit och kallar mig för ett ordentligt troll och föreslår mig rigtiga gemenheter.
Så klagade Charlotte.
Netherwoods hjerta anslogs likväl ej häraf. Det var af annan malm, än att återklinga af jemmer. Han skrattade väl ej åt henne, men ryckningar dertill visade sig icke dess mindre i hans läppar.
— Du alldeles förvånar mig, sade han. Jag känner ej igen dig, det är sant; men derför är det ej sagdt, att du är förändrad. Svandammen derute eller ankdammen, som man äfven kallar den, förändrar sig visserligen allt efter väderleken, men den förblifver ändock alltid
