536
Man ville hindra henne ifrån att uppträda inför en större allmänhet, för att derigenom underblåsa det utspridda ryktet, att hon var i en belägenhet, som ej tillät henne att offentligt visa sig.
Qvinnan anar ofta kabalerna omkring sig, utan att närmare känna dem. Om morgonen, då hon skulle uppträda inför hofrätten, klädde hon sig med den största omsorg. Hennes afklippta, korta hår föll i naturliga lockar kring hennes ansigte, och hon var ännu blott tjugofem år.
Hon hade skäl att hoppas på allmänhetens medlidande.
Omringad af sextio mans vakt och fyra officerare, gick hon uppföre de trettio trappstegen till rättens öfre förstuga, som hon redan nedifrån såg uppfyld med en oräknelig menniskomassa, hufvud vid hufvud, ända upp under taket.
I den stund hon satte foten på öfversta trappsteget, togo alla hattarne utaf sig. Denna om deltagande vittnande, enkla helsning ingaf henne en ljuf känsla, då i detsamma en ung, obekant man genomträngde vakten samt räckte henne en törnros och en eternell, hvarefter han åter drog sig tillbaka i hopen.
Rörd af detta bevis på välvilja, förmådde hon ej återhålla sina tårar. Glödande föllo de utför hennes kinder, ofrivilliga bevis på hennes erkänsla.
Med samma aktning mottogs hon i alla de rum, hvarigenom hon måste passera.
Inkommen i sessionssalen, fann hon Aminoff, Ehrenström och flere af de anklagade redan der före sig, och man förde henne längst upp till öfra ändan af bordet, der hon framstod för allas åsyn.
Sedan de öfrigas domar blifvit upplästa, kom man slutligen äfven till hennes.
Ända till detta ögonblick var tystnaden fullkomligt djup ibland åhörarne, men nu utbröt ett doft knot.
Riksdrotset fattade genast klubban och slog med häftighet tre slag i bordet samt anbefalde tystnad, men knotet tilltog.
Fröken Rudensköld lyfte då upp sin hand med en bönfallande blick till allmänheten, och alla tystnade genast.
Domen upplästes nu. Den kostade henne ingen enda tår. Hon var ledsen vid lifvet och tyckte att det skulle blifva rätt godt att få dö.
Sedan domen var slutad, vände riksdrotset sig till de sakfälde med anmodan att i nådeväg hos regenten söka mildring.
Fröken Rudensköld tillkännagaf genast, att hon var nöjd med sin dom.
Knappast hade man återfört henne till arresten, förrän Reuterholms allt i allo, handsekreteraren Edman, åter inträdde till henne.
Denna gång kom han med ett, som han sade, uppsnappadt bref från baron Armfelt, hvilket redan var uppbrutet.
På brefvets omslag hade hertigen med egen hand skrifvit följande: >Måtte fröken Rudensköld en gång lära att känna den nedriga menniska, åt hvilken hon uppoffrat sin välfärd.»
Fröken Rudensköld läste brefvet och fann deri meningar, som
