garde, och stannade först, slagen af en fasaväckande häpnad, vid åsynen af skampålen.
Förvirrad blickade hon nu omkring sig.
Hela torget var fullt med folk, ur alla fönster blickade hufvud vid hufvud. Taken, till och med skorstenarne, voro uppfylda af menniskor. men, detta oaktadt, var tystnaden så djup, att hon hörde, huru en och annan mot sitt gevär hvilande soldat högt snyftade.
Krafterna öfvergäfvo henne i denna stund, och det var med möda som hon förmådde gå uppför trappstegen till pålen, der hennes dom ånyo upplästes inför allmänheten.
Allmänheten mottog den med ett missnöje, som gaf sig luft i förfärliga och vilda rop, blandade med hotelser mot regeringen. Tusentals stämmor förenade sig i en enda, och denna enda slungade en enhällig förbannelse emot styrelsen[1].
I detta ögonblick kände fröken Rudensköld en grof hand röra vid hennes axel, i afsigt att rycka halsduken af henne. Hastigt vände hon sig om och säg framför sig rackardrängen med jernhalsbandet i sin hand, färdig att sätta det kring hennes hals.
Med ett ångestrop af fasa kastade hon sig besinningslöst utför trapporna och föll afdånad ned på marken.
Ännu efter många år stod detta ögonblick så lifligt för hennes känsla, att hon erfor en spasmodisk darrning hvarje gång, som hon erinrade sig det.
Och hertigen och den nåd han lofvat? För att omintetgöra den, hade Reuterholm skjutit fram timmen för straffets verkställande, så att det egde rum ännu innan hertigen vaknade[2].
Såsom ett ytterligare förfärligt bevis på den gränslösa hämdlystnad, hvilken ledde hennes förföljares handlingssätt, må här äfven nämnas, att man kommenderat hennes bror, Bengt, till befälhafvare vid spetsgården.
Omgifven af vakt, fördes hon afdånad till spinnhuset. Först på eftermiddagen återkom hon till sans, och då hon uppslog sina ögon, fann hon sig helt allena, liggande på golfvet i arresten, med en vattenskål och ett glas vin bredvid sig.
Fröken Rudensköld hade under hela dagen ej förtärt någonting, och hon tog vinglaset för att läska sin torkade och brännheta tunga, men da hon lyfte det från golfvet, hörde hon på en gång ett förfärligt skrik.
— Hon lefver! hon lefver!
Förskräckt blickade hon upp, ej begripande, hvarifrån skriket kom,
- ↑ Uppgifvet af vid tillfället närvarande personer.
- ↑ »Verkställandet» (af domen öfver fröken Rudensköld), yttrar Biografiskt lexikon, »skedde innan någon om morgonen fick ingå till hertigen.» Beträffande förfalskningen af flere emot Armfelt och fröken Rudensköld förevisade handlingar, torde det vara nog att anföra följande äfven ur Biografiskt lexikon: »För att ytterligare brännmärka de i den så kallade sammansvärjningen invecklade personerna» yttras der, »utgafs en ryktbar skrift: »Gustaf Mauritz, fäderneslandets förrädare;» men man tror sig känna både personen, som författat vissa derstädes upptagna bref och sjelfva rummet, der de blefvo hopdiktade.»
