ende på faran af ett sådant företag för er, gör jag det dock för dem. Jag är qvinna och har lidit mycket. Jag vet hvad en qvinna kan lida. Lemna mig! För öfrigt har jag ej mera lust att kasta mig in i några nya äfventyr.
— Ni vill icke?
— Nej!
— Ni skjuter ifrån er den räddande hand, som edra trognaste vänner räcka er?
— Lemna mig, har jag sagt. Jag vill vara ensam.
— Ah, min gud!
— Lemna mig!
From aflägsnade sig, bekymrad öfver den misslyckade utgången af sitt företag, och hastade att underrätta Döring derom.
Följande dagen utspriddes det rykte, att fröken Rudensköld var död. Med anledning af detta rykte infann sig en deputation från borgerskapet i Stockholm hos Ullholm och utbad sig att få bestyra om hennes begrafning, hvilken de ville göra så lysande som möjligt. Men tyvärr lefde ännu det olyckliga offret för en svekfull styrelses ohejdade hat.
När fröken Rudensköld åter tillfrisknat, infunno sig ledamöter af kommers-kollegium hos henne, tillkännagifvande att de ännu erinrade sig, huru förtjent af deras tillgifvenhet och kärlek hennes far gjort sig, såsom deras president, och att de önskade visa hans olyckliga dotter ett vedermäle deraf, samt för den skull beslutat, att — enär spinnhusbygnaden var kollegii tillhörighet — åt henne öfverlåta enkom derför inredda och möblerade rum och kök, med egen utgång och utsigt åt en trädgård, mot vilkor, att hon lofvade, det hon icke skulle missbruka denna frihet och blottställa dem för hertigens vrede, utan hvars vetskap anbudet gjordes.
Med glädje och tacksamhet gaf hon sitt löfte och inflyttade genast i de erbjudna rummen.
Trädgården var från denna stund för henne en kär plats, dit hon nästan dagligen begaf sig, så snart den med jernbom försedda jerndörren, hvilken stängdes hvarje morgon och afton, lemnade henne vägen fri.
Fröken Rudensköld hade en skuld på omkring 1000 r:dr. Hon rådgjorde med sina anhöriga härom och blef tillstyrkt att göra cession. Men, i stället att vidtaga en så förödmjukande åtgärd, lät hon utlysa och verkställa auktion på sina enskilda saker, hvilka ännu funnos qvar i hennes rum uti prinsessan Sofia Albertinas palats.
Allmänhetens välvilja räddade henne äfven. Allt blef såldt långt öfver sitt värde, till och med omaka handskar, endast de tillhört henne.
Hertiginnan lät begära af hennes syster något, som tillhört fröken Rudensköld, och hon sände henne en ring med ett minerva-hufvud. Då hertigen underrättades härom, frågade han hertiginnan i hofvets närvaro, om ryktet egde grund, hvilket hon erkände, med tillägg, att hon ej ansåg det brottsligt att bära ett minne af en person, som hon höll af, och hvilken hon alltid skulle hålla af, ehuru hon var olycklig.
Fröken Rudenskölds arrest varade i tjugotre månader, hvarunder hon icke skulle få se någon annan än sin slägt.
