Emellertid bröt han brefvet och läste till sin förundran endast följande korta mening deri:
»En gammal fiende önskar att få träffa er innan han dör, emedan han vill räcka er ett försoningens handslag. Ert inkognito är mig heligt. Följ budet!»
Armfelt tvekade ett ögonblick, emedan det kunde vara en ny snara af hans fiender, som han visste ej underläto någonting i sina förföljelser emot honom.
— Hvad säger ni, Döring? frågade han, vänd till honom.
Men Döring hann ej besvara frågan, förrän budet, som märkt deras tvekan, gaf ett tecken, hvilket icke kunde undfalla någon af dem. Det var ett frimuraretecken.
— Låtom oss ha förtroende dertill, yttrade Armfelt, kör!
Den främmande karlen gick långsamt framför dem, och steg för steg följde Armfelts och Dörings åkdon efter honom.
Snart tog den okände af från den stora gatan och krökte in på en smal bigata, hvilken de följde, tills de stannade vid bakporten af ett värdshus.
Så snart de stigit ur, bad budet dem vidare följa sig.
Komna uppför trapporna, införde han dem i ett stort och präktigt rum, men der rullgardinerna voro nedfälda framför fönstren, och den starkaste dagern derigenom utestängd.
— Till hvem för ni oss?
— Tala icke så högt, baron. Den, som vill tala vid er, ligger på sitt yttersta.
— Hvem är han?
— Fråga honom sjelf derom. Jag vet det icke.
— Hvem är ni då?
— Jag är läkare, och har — då jag uppsökte er — endast fullgjort ett uppdrag, hvars verkställande syntes så vigtigt för min patient, som om lif och död deraf hade berott. Han, såväl som jag, äro frimurare.
— Ni känner icke er patient, säger ni?
— Han anlände först i går afton hit och yttrade genast sin önskan att få förblifva okänd.
— Låtom oss inträda till honom.
— Det är hans önskan och äfven min.
Armfelt och Döring närmade sig sakta den öppna dubbeldörren till inre rummet.
Nästan sittande i sängen, mottog dem den sjuke, hvilken de till sin öfverraskning redan på tröskeln igenkände på det bleka ansigtet, nu magert och mera döende än någonsin förut, samt på det svarta, för tilltället okammade, i pannan stripigt nedhängande håret.
Det var ingen annan än Vincent.
Vid hans sida satt Cazal, med ett af ålder grånadt hufvud, nu lutadt öfver den sjuke.
