som höjer sig ur kratern, tror man sig se natten, som bestiger sin tron, vid hvars fot — borta vid Pausilippi kust — man ser den detroniserade solen glöda med en nästan döende strålglans. Taflan väckte Vincents häpnad, men han hade ej ett enda ord för den.
Omsider stod han vid sjelfva kratern.
»Förskräckliga vulkan», yttrar Du Paty, »som brinner från så många sekler, som öfversvämmat så många städer, förtärt så många folkslag, och ännu hvarje ögonblick hotar denna vidsträckta landsträcka, detta Neapel, der man i närvarande ögonblick skrattar, sjunger, dansar och icke en gång tänker på någon fara. Hvilket sken omkring den skållika öppningen! Hvilken brinnande ugn midt uti! Först bullrar den brinnande afgrunden; redan uppkastas här med ett förskräckande buller i luften genom den i ett tjockt regn fallande askan en ofantlig konsteld af millioner gnistor, millioner stenar, synliga af deras svarta färg, som hvina, falla, falla åter och rulla: se här en på hundra steg ifrån mig. Afgrunden tillsluter sig i en hast, öppnar sig åter och uppkastar ännu en ny eld, emellertid höjer sig lavan öfver skålens bräddar: hon utspännes, kokar, rinner — och fårar i långa eldbäckar bergets svarta sidor. Hvilken ödemark! hvilken höjd! hvilket lågande berg!» …
Vincent beundrade likväl icke hvad han säg: han snarare förskräcktes och fasade.
Om man några år tidigare fört Vincent till randen af denna brinnande afgrund, skulle han måhända störtat på knä, intagen af hänförelse och beundran vid anblicken af de mägtiga element, hvilkas vilda raseri här utvecklade en så storartad tafla; men nu ingaf deras oroliga, våldsamma och rastlösa verksamhet honom en helt annan känsla, och han slöt den tyst inom sig, liksom fruktande för sina egna tankar.
— Säg mig, Cazal, är det ej ändå bättre att vara död än lefvande?
— Hvad menar ni, nådig herre? Ni stirrar så upprörd ned i djupet. Låtom oss lemna detta ställe?
Vincent rörde sig ej från platsen; han lutade endast sitt hufvud allt mera och mera fram öfver kratern.
Hans utseende var blekt och vildt.
— I guds namn, nådig herre — lemna detta ställe, kom, kom!
Vincent for med handen öfver pannan.
— I den evige gudens namn, upprepade han, du har rätt, låtom oss lemna denna afgrund.
Nedkommen till foten af Monte Vesuvio, förklarade Vincent, att han ej ville återvända till Neapel.
— Hvilken förfärlig afgrund, talade han, hvilken fasansfull strid mellan kämpande element! För mig aldrig dit mera, Cazal; hör, jag vill ej mera blicka ned i djupet. Du skall i stället visa mig ett vackert och leende landskap, en soluppgång, en mild och ljuf utsigt.
Vincent började nu ett kringirrande lif, hvarunder han utvecklade ett minne för naturen och dess enkla skönheter, som han icke tycktes hafva egt förut.
