52
Netherwood kunde ej återhålla det skratt, som länge arbetat inom honom.
— För tunnor tusan, yttrade han, befinner jag mig då i ett ordentligt dårhus? Galen är kungen, galen är hertigen och galen är du. En skön trio! Jag borde ha förstått, att hertigen hade varit här, när jag på vägen hit såg honom der nere. För tusan, duetten er emellan måtte ha varit intressant, då den slutade dermed att han tog till benen och lemnade dig qvar med bönboken. Gå i kloster, Ofelia! Hertigen sitter redan och väntar på klosterlöftet som en eremit der nere i eremitaget eller grottan, om du så vill. Han såg ordentligt ut som en barfotamunk. Gud tröste oss!
Charlotte spratt till.
— Hertigen i grottan?
Underrättelsen härom gaf en alldeles ny vändning åt hennes tankar.
Hon rörde sig likväl ej från stället.
— Netherwood, yttrade hon, ni är bitter, mycket bitter. Må ni ursäkta mig, men jag vill ännu säga några ord.
Hon drog efter andan, liksom ville hon lätta sitt bröst för hvad som tyngde på hennes hjerta.
— Ni har mot mig, Netherwood, framkastat många hånande och föraktliga uttryck; men om jag till detta ögonblick, i känslan af mina fel, låtit er prata hvad ni behagat, är det likväl från och med denna stund dermed slut. Må andra klandra och ogilla, ja fördöma mig huru mycket som helst; de kunna hafva rättighet dertill: men ni, ni Netherwood, eger ingen sådan rättighet. Andra må i den allmänna meningens namn fördöma mina fel; men ni, som tillgodogjort er dem, som lagt hyende under dem och ockrat på dem, ni eger ingen rätt att klandra mig, än mindre att håna mig. Då ni likväl gör det, bevisar det att ni är sämre än jag. Bättre är alltid den, hvars fel slutligen förvandla sig till en bön eller en tår, än den, hvars fel blifva till ett hånskratt. Nog härmed. Från denna stund äro alla våra förbindelser brutna. Tag med er den ljufva fröjden, att sedan ni krossat instrumentet, ni äfven velat trampa det under edra fötter! Jag skall taga den erinran mig till godo, att kremonesaren måste krossas för att blifva en verklig kremonesare, det vill säga ett instrument med en god och ren ton.
— För öfrigt får jag erinra er, att jag aldrig i er hand var en gåfva till hertigen, utan att jag hängaf mig åt honom af egen fri vilja, utan att ni i ert tillämnade grofva förräderi mot fröken Rudensköld ens hade den minsta aning eller föreställning derom. Med mera lugn kan jag blicka tillbaka på hvad som då skedde än ni. Och nu farväl, Netherwood!
Med en rörelse med handen, bestämd och ändock ganska behaglig, afskedshelsade hon derpå Netherwood, hvarefter hon hastade ifrån honom och in i sitt inre rum.
Netherwood följde henne med ett löje.
