— Ni förstår min mening, fröken, och det är ju alldeles tillräckligt.
— Min gud, är då qvinnan född endast för att sönderslitas af mannens lidelser? Har hon icke rättighet att åtminstone i sitt hjerta ega en fristad för sina känslor? Kan hon blifva skyldig att offra äfven det enda hon verkligen eger, sin kärlek, på den lika krassa som förnedrande egoismens altare? Är hon pligtig att lemna sin ära, sitt hjerta, sitt samvete till spillo åt fordringar, som kränkande våldföra hennes heligaste föreställningar? Omöjligt! Jag har älskat, och jag älskar ännu. Har min kärlek varit ett brott eller en dygd? Jag vet icke. I himmelen eger jag en gud, på jorden en kärlek. Med oslitliga band bindes jag vid Armfelts parti, tillhör det så troget, som blomman tillhör dalen, som hoppet tillhör hjertat; ty det talar till mig, detta parti, med hans röst, leder mig med hans hand, hänför mig med hans ögon och omsluter mig med hans armar. Skulle jag dock svika honom för hans egen sak, glömma kärleken och tillbedja hans egna äregiriga drömmar? Aldrig! Hans parti är mig kärt, men han sjelf är mig kärare. Kärleken kan uppoffra allt, blott icke sjelfva kärleken.
— Endast den, som styr hertigen, svarade Ehrenström, styr också Sverige. Reuterholm skall segra öfver oss, så länge han eger regenten i sitt våld. Armfelts ministerpost vid de italienska hofven är ej annat än en landsförvisning. Sedan han väl var borta, har hela vårt inflytande upphört. Alla våra vänner äro, den ena efter den andra, aflägsnade från sina befattningar. Slag efter slag har tillintetgjort oss; och det skall förblifva dervid, intill dess ni …
— Tala ej derom, min herre. Ni vet icke hvad en qvinnas kärlek är; ni tror att den blott är, såsom hos er sjelfva, en flygtig fogellek om våren, en drill i luften en sommarmorgon. O, nej! Kärleken är för qvinnan den ungdomskälla i hennes hjerta, hvarpå gud satt sitt eviga insegel. Endast döden kan bryta det. Sedan Armfelt reste, har jag oupphörligt dött, och det återstår mig intet mer än att begrafvas. Min herre, låt mig få dö i frid.
— Och störta den ni älskar.
— Nej, nej, hans snille skall rädda oss alla. Vi måste hoppas på honom och på framtiden.
— Ni glömmer Reuterholms afsigt redan i detta ögonblick. Bekommer han endast sundhets-kollegii förklaring, att den unge konungen är vurmig, virrig, vansinnig, kort och godt, oförmögen att regera, så skola ständerna förlänga hans minderårighet, kanske utsträcka den till hans hela lefnad. Hvilken framtid ega vi då?
Fröken Rudensköld var djupt uppskakad.
— Och ni påstår, att jag eger magt att afböja alla dessa så mördande hugg, rigtade emot konungen och oss.
— Vid himmelen, endast ett enda ord från er mun, och ni skall linda hertigen kring ert finger!
— Ni tror det?
