62
Fröken Rudensköld hade ingenting emot att Reuterholm kom, det var tvärtom hennes önskan, ehuru hon antydde motsatsen.
Den plan, som fallit henne in för att tillintetgöra det fruktade läkarebetyget, var en ingifvelse, hvilande på hennes kännedom om hufvudpersonernas karaktär och ömsesidiga förhållande.
— Skynda er, bad hertigen ånyo.
Hertigens fruktan för Reuterholm, som uttryckte sig i dessa ord och för öfrigt visade sig i hans hela utseende, undgick henne ej.
— Ers höghet påminner sig, yttrade hon nu, det sanningslösa ryktet om ett förestående krig, som för en tid sedan utspreds och oroade folket?
Hertigen såg missnöjd ut. Han hade hoppats att få höra något, som mera tillfredsstälde hans hjerta än tog hans egenskap af regent i anspråk.
— Jag kommer ihåg det, men hvarför tala derom? Edra läppar — dessa rosor …
— Ni torde också erinra er ryktet om misshushållning, om statsmedlens vanvårdande …
— Visserligen; men vi hafva ju genom en i rikets alla kyrkor uppläst särskild deklaration tillintetgjort detta grundlösa rykte och visat, att rikets finansverk aldrig någonsin varit i ett så blomstrande tillstånd som nu.
— Det är ju på er befallning, det, ers höghet?
— Ack, ja! men gif mig en mild blick, ett vänligt ögonkast. Er hårdhet dödar mig.
— Endast en enda fråga till, ers höghet.
Reuterholm nalkades allt mer och mer.
— Då känner ers höghet säkert icke till den kungörelse, som sistlidne söndag, det vill säga, en à två söndagar efter er första deklaration, upplästes i kyrkorna, och hvari presterna på nådig befallning tigga ihop penningar åt flottan?
— Hvad säger ni?
— Sanning, ers höghet.
— Ett uttryck af häftig vrede blossade upp i hertigens ansigte.
— Reuterholm! utropade han.
Denne stod i detta ögonblick helt nära hertigen.
— Hvad vill den i kyrkorna upplästa tiggarlistan säga?
Reuterholm bleknade. Han märkte, att fröken Rudensköld väl användt den korta stund, som han lemnat hertigen obevakad. Öfverraskad och fruktande, svarade han ej genast.
Ur den politiskt magnetiska sömn, hvari han förstått att söfva hertigens omdöme, för att ej säga förstånd, fruktade han ej att någon magi skulle kunna väcka honom, såvida endast kärleken, en annan förtrollning, emot hvilken ingen filosofi hjelpte, kunde hållas aflägsen.
Den tystnad, han iakttog, föranleddes icke af fruktan för hertigen, utan af fruktan för fröken Rudensköld.
