FÖRSTA KAPITLET.
En allmän blick på den franska revolutionen.
Europas allmänna angelägenheter antogo en allt mer och mer storartad och vidtutseende karaktär. Den franska revolutionen hade blifvit en eruption för hela det franska folkets alla lidelser. I revolutionen andades nationen med samma feberglödande lungor och talade med samma brinnande språk. På ruinerna af det instörtade samhället kommenterade man menniskans rättigheter med en ursprunglighet, liksom om slägtet först nu uppstått, vare sig ur sin vagga eller ur sin graf. Mägtiga och stora idéer, som tidehvarfvet dittills burit under sitt hjerta, stormade våldsamt fram, på en och samma gång förstörande och skapande: förstörande i sina handlingar, skapande i sina föreställningar.
Hvarje revolution är alltid ett undantag från det allmänna rättstillståndet. I samma mån som samhället likväl råkat in på större eller mindre afvägar från menskligt rigtiga grundsatser, i samma mån är också detta undantag mer eller mindre berättigadt. Nu var det äfven det.
Alla revolutioner af mera ingripande vigt och betydelse hafva en bestämd uppgift, och den franska hade äfven sin. Den hade att revidera det af absolutismen missbrukade diplom af magtfullkomlighet, hvarigenom denna magtfullkomlighet under århundradens lopp förvandlats från en begränsad mensklig, till en inkräktande gudomlig. Den hade att utjemna de många olika kast- och klassvälden, hvilka liksom parasitväxter under tidernas längd vuxit upp och nu frodades på det allmännas bekostnad. Den hade att nedrifva alla de skiljaktiga cellbygnader af prerogativ och undantagsförhållanden, som desorganiserade all likställighet inför lagarne och jemlikhet i företagsamhet och arbete. Den hade att skingra och rena den irreligiösa och osedliga miasma, som förpestade det sociala tillståndet, samt att inblåsa en friskare och ny anda i form och lif. Stora uppgifter saknades icke. Ingen politisk verldsomhvälfning har någonsin haft större.
Revolutionen var emellertid icke allenast ett samvete, utan äfven
