Att uppå stridens fält hans tappra härar föra,
Då i den höga kretts, dit lyckan bragt mig opp,
Ej styrkan vägrat sig åt mitt förmätna hopp;
Kanhända då en gång jag kunnat återbära
En mera önskad fred för Sverges och min ära;
Kanhända. . . O min Kung! förlåt, att några dar
Jag hyst den djerfva håg, att blifva hvad du var.
TORSTENSSON.
Af en så ädel håg man fruckten har förfarit:
Var endast hvad Ni är, att bli hvad Gustaf varit.
Uti den djupa sorg, hans saknad Eder ger,
Ni endast Hans förtjenst, men ej er egen, ser.
Så mycken tacksamhet dess större fordran röjer;
Så mycken blygsamhet ert värde dubbelt höjer:
Men Dygden, för att se alt hvad hon våga bör,
Är skyldig Sig den rätt, som hon åt andra gör.
En Dåre, vid sitt låf, med undran sig betraktar;
Den Stolte kräfver det; den Svage det föraktar;
Men Hjelten pröfvar än, sen han det vunnit har,
Om det af sanningen förtjensten ägnadt var.
Ja Prins, Ni glömmer Er; men tro, att edra Vänner,
Att Rygtet, att er Här, att Sverge Eder känner;
Att Sverge mot er dygd och mot sin tacksamhet
Ej någon mindre lön fullkomligt svara vet,
Ej någon mindre skänk er ära värdig finner
Och värd det ädla blod i edra ådror rinner,
Än sina Kungars thron, med deras Dotters hand.
CARL GUSTAF.
Christina, min Gemål? . . . Hvad hopp! hvad sälla band!
Ach Torstensson! . . . så läs uti mitt öpna hjerta,
Och se min hela själ, dess ömhet och dess smärta:
Jag älskar — Ja, min vän, ifrån den första dag
