Det var en tid,—kanske mig hoppet smickrad gjorde,—
Då till min rena eld jag hennes bifall sporde;
Utaf en blick, ett ord som på dess läppar log,
Min ömhet ett bevis utaf sin framgång tog;
Men, långt från henne skild, hvad hopp bör jag väl väga
Att tiden icke fläckt en svag och nysständ låga?
Att böjelsen ej sen en mera lycklig skänkt
Det hjerta, som mitt mod, mitt svärd förtjena tänt? —
En Syster, i hvars sköt min vänskap anförtrodde
De ömma lågors vård, hvaraf mitt lugn berodde;
Hvars öga, uppmärksamt på målet för mitt väl,
Har sänkt en uplyft blick uti CHristinas själ — — —
Se här det grymma ljus, som hon mitt hjerta gifvit;
Se, hvad dess egen hand till min bestörtning skrifvit,
Och döm, om jag har hopp.
(Ger honom ett Bref.)
TORSTENSSON läser.
”Olyckelige bror!
”Om du min vänskap vet, om du min oro tror. . .
”Carl Gustaf, du är glömd; din Syster är bedragen.
”Kom, skynda: innan korrt lär Stockholm se den dagen,
”Då Delagardie . . . ”
(Han ger Brefvet tillbaka, och fortfar med harm och bestörtning)
Nog. Jag redan upptäckt ser,
Hvad jag af harm och blygd har velat dölja Er.
Ja, det är sant, min Prins: Glömsk af sin egen heder,
Och af de hjeltars blod hvarifrån hon härkomst leder,
Christina villad, svag med säkra tecken röjt
Att kärleken dess bröst för denna yngling böjt:
Men om Ni Rådets nit, och Adelns högmod känner,
Och Statens Huvudmän, och edra egna Vänner,
En Oxenstjernas drift, en Brahes vaksamhet,
Och våra Lagars kraft, och Ständers myndighet;
Så tro ej, Prins; tro ej, ett upsåt framgång vinner,
