Och skulle än ert val omkring de throner sväfva,
Som nyss med väpnad arm Ni tvungit har att bäfva;
Skall sjelfva Roms Monark, den stolte Ferdinand,
Med glädje skänka Er sin egen Systers hand.
Men om ett långligt hat all böjelse betagit
Att slägtas med ett hus, mot det Ni vapen dragit;
Har Änglands kungablod, den vackra Henriette
Alt, hvad belöna kan en Hjeltes tankesätt;
Alt, hvad olycka, mod och dygder med sig föra,
Att till fördubblad höjd en Skönhet älskvärd göra.
CARL GUSTAF.
Mitt hjerta vägrar mig, att se i dessa band
Hvad smickra bör en Prins förutan thron och land.
Marina nödigt har, sitt anspråk högre bära
Än till en svensk Soldat, hvars mod är all hans ära;
Och den allena rätt till Stuarts dotter har,
Som fyllest mägtig är att hämnas hennes Far —
Men vet, hvad äras höjd mig hoppet häldst bebådar,
Jag från Christina skild, den blott med afsky skådar;
Min möda och mitt blod, jag offrat alt för Er,
Och endast Ni…
CHRISTINA.
Min Prins! Jag Eder tanka ser.
Det var då i mitt Hof Carl Gustaf skulle finna
En Skönhet, ypperst värd att på hans hjerta vinna.
Välan, förklara Er: mitt bifall hör Er till.
Är det med Sparrars blod Ni Er förena vill?
Är det med Brahes slägt?
CARL GUSTAF.
Prinsessa, denna fråga
Mig fyllest säga bör, att för min dolda låga
