FJERDE ACTEN.
(Theatern föreställer RiksSalen på Slottet)
FÖRSTA SCENEN.
CHRISTINA. Fröken SPARRE.
CHRISTINA.
Hvad djup af nedrighet, dit aldrig tankan nått!
Hvad lågt förräderi! hvad samling utaf brott!
O Himmel! var ej nog til min förnedrings råga,
Om med ett fräckt förakt han svarat till min låga?
Var offret icke nog, att smickra min Rival,
Om straxt hans djärfva hand sig vägrat till mitt val?…
Men med en lottsad eld min lättrohet bedraga1
Med hundra eder nyss mitt tvifvelsmål förjaga!
Och, med en nedrighet som ej exempel har,
Sen höghet, thron, sen alt åt honom offradt var,
Sen jag med egen hand det altar gått att smycka,
Der han besvärja bordt sin kärlek och min lycka…
Då, svärja der min död! — då, inför Himlens thron,
I trotts af mensklighet och blygd och religion,
I åsyn af mitt Hof offentligen bebåda
Den svaghet, som min harm ej undgick att förråda:
Se der de plågors höjd, som mig förtviflad gjort;
Som jag, olyckliga! ej öfverlefva bordt!
Fröken SPARRE.
Min Drottning, hvilka ord — Ach! stilla eder smärta;
Förglöm en otacksam, som ej förtjent ert hjerta;
Förglöm ett svaghetsfel…
