Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
95

Margareta svarade ej.

— Vet ni vem den andre var, min dotter?

— Nej, min mor, svarade Margareta med osäker röst.

— Jag upprepar att jag inte vet vem det var, svarade Margareta och bleknade mot sin vilja.

— Gott, sade Katarina i likgiltig ton. Man får ta reda på det. Gå nu, min dotter, din mor skall vaka över din heder.

Margareta avlägsnade sig.

— Jaså, mumlade Katarina, man sammangaddar sig. Henrik och Margareta äro i gott samförstånd. Maken är blind för att makan skall vara stum. Åh, ni äro mycket listiga, mina barn, och ni tro att ni äro mycket starka. Men er styrka ligger i en enighet, och jag kommer att knäcka er en i taget. Förresten, en gång kommer den dag, då Maurevel kan tala eller skriva, uttala ett namn eller forma sex bokstäver. Den dagen får man veta allt… Ja, men den dagen har den skyldige redan satt sig i säkerhet. Det bästa är att genast splittra deras enighet.

Följaktligen begav hon sig genast tillbaka till sin son, som hon fann inbegripen i samtal med hertigen av Alencon.

— Min mor, utbrast kung Karl och rynkade på ögonbrynen, ni här?

— Varför tillade ni inte ännu? Det ordet tänkte ni i alla fall, min son.

— Det som jag tänker angår bara mig själv, svarade Karl i den brutala ton han ibland kunde antaga till och med mot Katarina. Vad vill ni? Säg fort.

— Jo, ni hade rätt, min son, sade hon till Karl, och ni, Alencon, hade orätt.