en sådan mängd gåvor, att ingen skall våga tänka så.
— Det kan så vara, sade Katarina, men när det gäller att ta emot sändebud från ett krigiskt folk gäller det att kunna framvisa en mängd trupper och jag är rädd för att det inte finns tillräckligt många i Ile-de-France.
— Förlåt mig, min mor, men detta har jag förutsett och vidtagit mina mått och steg. Man tror visserligen att jag har bara fyra regementen, men i själva verket har jag tjugotusen man färdiga att rycka fram.
— Jaså, utbrast Katarina överraskad. Då fattas er bara en sak, men den kan väl ordnas så småningom.
— Vad då?
— Pengar. Jag tror att ni inte har alltför mycket inne.
— Tvärtom, min mor, tvärtom, sade Karl IX. Jag har fjortonhundra tusen écus i Bastiljen. Mina personliga besparingar ha inbragt åttahundra tusen écus, som jag har i Louvrens kassavalv, och i nödfall håller Nantouillet i beredskap trehundra tusen till för min räkning.
Katarina ryste till. Hittills hade hon blott sett Karl våldsam och häftig, men aldrig förutseende.
— Ers majestät tänker på allt, sade hon, det är beundransvärt. Bara nu skräddarna, brodöserna, juvelerarna skynda sig, skall ers majestät vara i stånd att taga emot sändebuden inom sex veckor.
— Sex veckor! utropade Karl. Min mor, skräddarna, brodöserna och juvelerarna ha arbetat alltifrån den dag man fick underrättelse om min brors val. I värsta fall skulle allt kunna vara i ordning i dag. Men säkert om två eller tre dagar.
— Å, mumlade Katarina, ni har mera bråttom än jag trodde, min son.
