178
fem minuter, utropade La Mole, så kan jag ansvara för kungen.
— Ansvara då för honom, sade de Mouy, jag åtar mig att uppehålla dem. Skynda på, ers majestät.
— Men vad skall du göra?
— Oroa er inte för det, ers majestät. Skynda er nu…
Därmed tog de Mouy bort kungens tallrik, servett och glas för att det skulle se ut som om han varit ensam vid bordet.
— Kom, ers majestät, kom! bad La Mole och fattade kungens arm samt drog honom med sig uppför trappan.
— De Mouy! Min tappre de Mouy! utbrast Henrik och räckte den unge mannen handen.
De Mouy kysste hans hand, sköt ut Henrik ur rummet, stängde dörren och drog för regeln innanför.
— Jag förstår, sade Henrik, han kommer att låta ta sig, medan vi klara oss. Men vem tusan kan ha förrått oss?
— Kom, ers majestät, kom, de komma upp!
Skenet från flera facklor började nu verkligen lysa i den trånga trappan, medan klirrandet av vapen kunde höras där nedanför.
— Fort, fort, ers majestät sade La Mole.
Han drog konungen med sig i mörkret uppför två trappor, stötte upp en dörr och reglade den sedan, varefter han öppnade ett fönster.
— Är ers majestät rädd för att promenera på taken? frågade han.
— Jag, en bergsbo! utbrast Henrik.
— Följ då efter mig, ers majestät. Jag skall visa vägen.
La Mole klättrade först ut genom fönstret, gick ut på en avsats på taket nedanför, tills han kom
