er nyss försäkra, att era läkare äro stora doktorer…
— Det säger jag fortfarande.
— Men vad ha de gjort sedan ni blev sjuk?
— Ingenting, det är nog sant… men om ni hade hört allt vad de sagt… sannerligen, min mor, man skulle vilja vara sjuk bara för nöjet att få höra på så lärda utläggningar.
— Vill ni att jag skall tala om för er en sak, min son?
— Vad då… säg ut!
― Jo, jag misstänker, att alla de där stora doktorerna inte alls känna till er sjukdom!
— Verkligen, min mor?
— Att de kanske ha iakttagit verkningarna, men inte kunnat se orsaken.
— Det är möjligt, sade Karl, som ej förstod varthän hans mor ville komma.
— Och fördenskull behandla de symptomen i stället för att behandla själva sjukdomen.
— Ja sannerligen, sade Karl förvånad, jag tror att ni har rätt, min mor.
— Nåväl, min son, det är svårt både för mitt hjärta och för statens välfärd att ni ligger sjuk så länge, och därför har jag tillkallat de allra förnämsta lärde…
― I läkekonsten?
― Nej, i en mycket djupare konst, en konst som når ej blott till kroppen utan som även ger möjlighet att läsa djupt inne i själen.
— En mycket vacker konst, min mor, som man gör rätt i att inte lära kungarna… Och era förfrågningar ha lett till ett resultat? fortfor han.
— Det som jag hoppades. Jag kan nu tillförsäkra ers majestät det medel som skall komma ers majestäts kropp och själ att tillfriskna.
Karl ryste. Han trodde att hans mor tyckte
