260
— Jag förstår, sade Margareta. Således är han nu i säkerhet?
— För tusan, lika säker som en människa kan vara, som Beaulieu ansvarar för med sitt huvud.
— Tack, min bror. Det var Henrik. Men…
— Men vad då? frågade Karl.
— Det är en annan person, eders majestät, men som nu i alla fall intresserar mig…
— Vem är denna person?
— Ers majestät, skona mig… jag skulle knappt våga säga namnet för min bror, och för min konung vågar jag det inte alls…
— Det är herr de La Mole, inte sant? frågade Karl.
— Ack, utbrast Margareta, ers majestät ville döda honom en gång förut och han kom endast genom ett underverk undan er kungliga hämnd.
— Det var när han endast hade gjort sig skyldig till ett brott, Margot. Men nu när han har begått två…
— Ers majestät, han har inte begått det andra.
— Men, Margot, har du inte hört vad vår kära mor har sagt?
— Jag har ju redan talat om för er, Karl, sade Margareta och sänkte rösten, att hon ljög.
— Ni vet kanske inte att det finns en vaxfigur, som man hittat hos herr de La Mole?
— Jo, min bror, det vet jag.
— Att denna figur är genomborrad i hjärtat av en nål, och att det sitter en liten fana i denna nål med bokstaven M?
— Det vet jag också.
— Vet du också, att figuren har en kunglig mantel och en krona?
— Jag vet allt det där.
— Nå, vad säger du om det?
— Jag säger, att den där lilla figuren med kung-
