Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

262

— Den verkligen skyldige! utropade Margareta, men har det då blivit begånget ett brott?

— Ja, medvetet eller ofrivilligt har ett brott blivit begånget.

— Mot er?

— Ja, mot mig.

— Det är omöjligt!

— Omöjligt?… Se på mig, Margot.

Den unga kvinnan såg på sin bror och ryste när hon märkte hur förfärligt blek han var.

— Margot, jag har inte tre månader kvar att leva, sade Karl.

— Ni, min bror! Du, min Karl, upropade hon.

― Margot, jag har blivit förgiftad.

Drottningen uppgav ett rop.

— Tyst! sade Karl. Man måste tro att jag dör på grund av trolleri.

— Och ni känner den skyldige?

— Jag vet vem det är.

— Ni har redan sagt att det inte är de La Mole.

— Nej, han är det inte.

— Det är säkert inte Henrik heller.

— Nej.

— Store Gud… skulle det kunna vara…

— Vem då?

— Min bror… Frans… mumlade Margareta.

— Kanhända.

— Eller… eller… Margareta sänkte rösten… eller vår mor?

Karl teg.

Margareta såg på honom, läste i hans blick svaret på sin fråga och föll ned över en fåtölj.

— O min Gud, o min Gud, mumlade hon, det är omöjligt!

— Omöjligt, sade Karl med ett skärande skratt, det är ledsamt att René inte är här… han skulle kunna berätta för dig min historia.