— Karl, sade Katarina och fattade honom i armen, jag tror att det vore bäst om häktningsordern undertecknades nu genast.
— Att teckna under, att skriva, att söka efter sigill och skrivdon när man väntar på mig, jag som aldrig brukar låta vänta på mig! Tusan heller!
— Nej, jag håller av er alltför mycket för att vilja fördröja er. Jag har förutsett allt. Kom in till mig, se här!
Därmed öppnade Katarina med en livlighet som om hon varit tjugu år en dörr och visade kungen ett skrivbord med pergamennt, bläckhorn, penna, sigill och ett tänt ljus.
Kungen tog pergamentet och ögnade hastigt igenom det:
»Befallning etc. etc. att häkta och föra till Bastiljen vår svåger Henrik av Navarra.»
— Det är bra… nu är det gjort, sade han och tecknade under med ett enda penndrag. Adjö, min mor.
Karl väntades med otålighet, och som man kände till hans punktlighet ifråga om jakt voro alla förvånade över dröjsmålet. Då han visade sig hälsades han med fanfarer och leverop. Allt detta larm förlänade hans bleka kinder en viss rodnad, och för ett ögonblick kände han sig ung och lycklig. Han hälsade hastigt på det lysande jaktsällskapet, nickade åt hertigen av Alencon, vinkade åt Margareta och gick förbi Henrik utan att låtsas se honom. Därpå svingade han sig upp på hästen.
Ögonblicket därpå ljödo fanfarerna på nytt, och konungen red ut ur Louvren åtföljd av hertigen av Alencon, konungen av Navarra, Margareta, hertiginnan de Nevers, damerna de Sauve, de Tavanne och de förnämsta ädlingarna vid hovet
Det behöver ej sägas att Coconnas och La Mole också voro med i jaktsällskapet.
