— Nej, inte i magen… då stjäl du ifrån honom hans femhundra écus. Nej, i armen…
— I armen… det skulle vara att bringa honom i fördärvet. Man skulle då mycket väl se att det måste ha förefunnits en smula välvilja på ömse håll. Nej, i sidan längs revbenen, det är ett hugg som förefaller sannolikt och ändå är ofarligt.
— Nåväl, låt gå för det. Vidare?…
— Sedan barrikaderar du den stora porten med bänkar, medan våra två furstliga väninnor komma fram in altaret, bakom vilket de varit gömda och medan Henriette öppnar den lilla porten.
— Och sedan, sade La Mole med en röst, som dallrade liksom en jublande musik, sedan skynda vi ut i skogen. En kyss till oss var kommer att göra oss muntra och starka. Kan du se oss, Anninibal, på våra snabba hästar med bultande hjärtan. Åh, vad fruktan ändå är en härlig sak. Fruktan ute i fria luften, medan man har sin blanka värja vid sidan, när man ropar Hurra! till springarn, som man eggar med sporrarna och som galopperar framåt och flyger…
— Ja, sade Coconnas, men fruktan inom fyra väggar, vad säger du om den? Den skulle jag kunna tala om, för jag har känt någonting ditåt. När Beaulieus bleka ansikte för första gången visade sig i mitt rum och bardisanerna lyste i mörkret bakom honom och vapnen dystert skramlade, så kan jag tala om för dig att jag helt plötsligt kom på att tänka på hertigen av Alencon och i varje ögonblick väntade få se hans otäcka ansikte mellan hillebardiärernas fula huvuden. Men jag misstog mig, och det var min enda tröst. Men då natten kom drömde jag om det.
— Sålunda, sade La Mole och fortsatte sin ljusa tankegång utan att följa vännens fantasier, sålunda ha de förutsett allt, till och med vart vi skall fly.
18. Drottning Margot. II.
