— Ja, herrn, det skall ske i kapellet.
— Man kommer således att föra oss till kapellet?
— Javisst, det är brukligt.
― Brukligt?…
— Ja, efter varje dödsdom är det brukligt att den dömde får tillbringa natten i kapellet.
Coconnas och La Mole ryckte till och växlade en blick.
— Ni tror således att vi bli dömda till döden?
― Ja… men det tror väl ni också?
— Varför skulle vi också göra det? frågade La Mole.
― Jovisst… om ni inte trodde det, så skulle ni väl inte ha gjort alla förberedelser till flykt.
— Vet du vad, de ligger logik i det där, sade Coconnas till La Mole.
― Ja… jag vet också att det är ett högt spel vi nu spelar.
— Men jag då, inföll fångvaktaren, tror ni inte att jag riskerar åtskilligt?… Om herrn under sinnesrörelsen råkar ta miste på ett revben…
— Guds död, jag skulle vilja vara i ditt ställe, sade Coconnas sakta, och inte behöva ha med andra händer att göra i kväll än den här och något annat stål än det som den skall föra.
— Dömda till döden! mumlade La Mole. Men det är ju omöjligt!
— Omöjligt! upprepade fångvaktaren helt naivt. Varför det?
― Tyst, sade Coconnas, jag tyckte man öppnade en dörr där nere.
— Ja, verkligen! utbrast fångvaktaren, gå in, mina herrar, gå in igen!
— När tror ni att domen kommer att avkunnas? frågade La Mole.
― I morgon eller senare. Men var lugn, personerna ifråga skola vara där.
