Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
23


XXX.
MAUREVEL.

Medan den glada och åtminstone till det yttre sorglösa ungdomen spred sig som en virvelvind längs vägen till Bondy, rullade Katarina ihop det dyrbara pergamentet, som kung Karl tecknat under och lät föra in i sitt rum den man, som hennes gardeskapten några dagar förut hade lämnat ett brev adresserat till Rue de la Cerisaie i närheten av Arsenalen.

En bred taftbindel dolde det ena av hans ögon, under bindeln sköt en örnnäsa fram och ett grånande skägg betäckte nedre delen av ansiktet. Han var klädd i en lång och tjock kappa, under vilken man kunde skymta en hel arsenal av vapen. Den ena av hans händer var dold under kappan och omslöt fästet på en lång dolk.

— Se, där är ni nu, sade änkedrottningen och satte sig. Ni vet att jag efter Bartolomeinatten, då ni gjorde oss så många förträffliga tjänster, lovade att inte lämna er i overksamhet. Nu erbjuder sig ett tillfälle, eller rättare, det är jag som skapat tillfället. Tacka mig därför.

— Jag tackar ödmjukast, ers majestät, svarade mannen med den svarta bindeln med en på samma gång ödmjuk och oförskämd återhållsamhet.

— Ett utmärkt tillfälle, som ni inte får två gånger i ert liv. Begagna det väl.

— Jag väntar, ers majestät, men efter denna inledning fruktar jag…

— Att uppgiften inte blir våldsam? Är det inte framför allt sådana tillfällen som önskas av dem som vilja komma sig upp?

— Vad det än må vara, står jag till ers majestäts förfogande.