290
klubba i handen och såg på domaren, medan han väntade.
— Vill ni tala? frågade domaren.
— Nej, svarade Coconnas beslutsamt ehuru han kände kallsvetten pärla fram på pannan och håret resa sig på hans huvud.
— Nåväl, sade domaren, driv in den första kilen som vanligt.
Bödeln höjde sin tunga klubba och slog ett fruktansvärt slag på kilen.
Hela sträckbänken darrade.
Coconnas gav inte ifrån sig ett enda ljud, fastän detta första slag vanligen brukade komma de modigaste att stöna.
Och än mer — det enda som hans ansikte uttryckte var en outsäglig förvåning. Han stirrade häpen på mäster Caboche som till hälvten vänd mot domaren väntade på order att fortsätta.
— Vad var er avsikt, då ni gömde er i skogen? frågade domaren.
— Att sätta oss i skuggan, svarade Coconnas.
— Gå på, befallde domaren.
Caboche slog ett enda slag, lika kraftigt som det första.
Men Coconnas inte ens blinkade. Han stirrade alltjämt på bödeln med samma förvåning.
Domaren rynkade ögonbrynen.
— Det var en hård kristen, mumlade han. Har kilen trängt in fullständigt, mäster Caboche?
Caboche lutade sig ned som för att se efter och viskade samtidigt till Coconnas:
— Men så skrik då, olycklige!
Därpå reste han sig upp och svarade domaren:
— Ja, ända ned.
― Andra kilen första slaget, befallde domaren kallt.
Mäster Caboches uppmaning kom Coconnas att
