294
värda biträden röra vid mig. De ha kanske inte så lätt hand som ni
— Ställ båren bredvid sträckbänken, befallde mäster Caboche.
De båda bödelsdrängarna lydde. Mäster Caboche tog Coconnas i sina armar som ett barn och lade ned honom på båren, men hur varsam han än var utstötte Coconnas de vildaste tjut.
Den hygglige fångvaktaren visade sig nu med en lykta.
— Till kapellet… sade han.
Coconnas bars därefter till kapellet efter att ha givit mäster Caboche ännu en handtryckning.
Den första hade varit så lönande för piemontesaren att det helt säkert inte för framtiden skulle falla sig svårt för honom att ge ännu fler.
LX.
KAPELLET.
Det dystra följet gick under tystnad över två vindbryggor och den stora borggården till kapellet, på vars fönster ett svagt ljussken upplyste apostlarnas gula ansikten och röda mantlar.
Coconnas insöp begärligt nattluften, fastän den var fuktig och tung av regnet. Han lade märke till det djupa mörkret och gladde sig åt att alla omständigheter voro fördelaktiga för hans egen och hans väns flykt.
Han behövde hela sin viljestyrka, hela sin klokhet och självbehärskning för att ej hoppa ned från båren, så fort denna kom in i kapellet och han i koret tre steg från altaret kunde se någon ligga insvept i en stor vit mantel. Det var La Mole.
— Eftersom man beviljar oss den nåden att få
