300
LXI.
GRÈVE-PLATSEN.
Klockan var sju på morgonen. En bullrande folkhop väntade på torgen, gatorna och kajerna.
Klockan sex hade en kärra kommit körande ut ur Vincennes. Det var samma kärra, på vilken de båda vännerna efter sin duell medvetslösa blivit förda tillbaka till Louvren. Den passerade långsamt över Rue Saint-Antoine och var den drog fram stodo tätt packade åskådare med stirrande ögon och vidöppen mun.
Det var också ett hjärtslitande skådespel, som änkedrottningen denna dag beredde Paris befolkning.
I kärran lågo på halmbritsar två unga män, barhuvade och helt och hållet klädda i svart, tätt intill varandra. I Coconnas' knä låg La Mole, vilkens huvud sträcktes fram över kärrans sidokarmar och vilkens ögon irrande sågo åt alla håll.
Hopen trängdes och reste sig på tåspetsarna för att med sina lystna blickar nå ända ned till kärrans botten och blev tillfredsställd först om den fått se varje detalj av de båda gestalterna, som från lidande gingo mot förstörelse.
Det hade kommit ut ett rykte, att La Mole dog utan att ha bekänt ett enda av de brott, för vilka han anklagades, medan Coconnas däremot inte skulle ha kunnat uthärda smärtan utan avslöjat allt.
Därför hördes rop från alla håll:
— Titta på den röde! Det är han som har talat, som har bekänt alltsammans. Det är en feg stackare som orsakat den andres död. Men den andre är tapper… han har ingenting erkänt.
De båda unga männen hörde mycket väl både klandret och berömmet under deras dystra färd. La Mole tryckte sin väns hand, medan piemonte-
