306
krampaktigt slutna händer. Han kastade sin kappa över de sorgliga kvarlevorna, som han sedan skulle föra med sig på kärran.
Skådespelet var slut — hopen skingrades.
LXII.
BÖDELSTORNET.
Natten hade nyss sänkt sig över staden. Ryktet om morgonens avrättning gick ännu från mun till mun och fördystrade aftonmåltiden i varje förut muntert hus.
I motsats till staden, som låg försänkt i mörker och dyster tystnad, var Louvrens slott upplyst och fullt av muntert liv. Det hölls en stor fest i palatset. En fest, som Karl IX givit befallning om samtidigt med att han fastställde tiden för den avrättning som ägt rum.
Drottningen av Navarra hade kvällen förut erhållit befallning att infinna sig vid festen. Som hon hade hoppats att La Mole och Coconnas skulle lyckas fly under nattens lopp och var övertygad om att alla mått och steg voro vidtagna för deras räddning, hade hon svarat sin bror att hon skulle efterkomma hans befallning.
Men sedan allt hopp gått om intet efter händelserna i kapellet och sedan hon själv varit vittne till avrättningen, hade hon föresatt sig att varken böner eller hotelser skulle kunna förmå henne att vara närvarande vid en glad fest samma dag som hon bevistat en så sorglig tilldragelse på Grève-platsen.
Kung Karl IX visade denna dag ett prov på sin utomordentligt stora viljekraft, som måhända ingen ägde i högre mått än han. Efter att i fjorton
