— Vad är det för en människa?
— Jag vet inte, men han ser så hemsk ut att bara hans åsyn kom mig att rysa.
— Gå och fråga honom vad han heter, sade Margareta och bleknade.
Gillonne gick ut och kom tillbaka några minuter därpå.
— Han vill inte säga mig sitt namn, ers majestät, men han bad mig lämna fram det här.
Därmed räckte Gillonne fram den relik, som Margareta givit La Mole kvällen förut.
— Åh, låt honom komma in, låt honom komma in, sade drottningen livligt och blev ännu blekare än förut.
Tunga steg hördes på parkettgolvet. Det var som om ekot vredgades över att behöva återge ett dylikt ljud och brummade under golvtiljorna. En man visade sig på tröskeln.
— Ni är?… frågade drottningen.
— Den som ers majestät en dag mötte i närheten av Montfaucon och som förde två sårade adelsmän tillbaka till Paris på sin kärra.
— Javisst, javisst, jag känner igen er. Ni är mäster Caboche.
— Staden Paris' bödel, ers majestät.
Dessa ord voro de första som Henriette hörde av allt vad som talats i hennes närhet under den senaste timmen. Hon lyfte upp sitt bleka ansikte och såg på bödeln med sina gröna smaragdögon, vilka gnistrade som lågor.
— Och nu kommer ni?… frågade Margareta darrande.
— För att påminna om det löfte som ers majestät givit den yngste av de båda adelsmännen, han gav mig i uppdrag att lämna tillbaka till ers majestät den där reliken. Kommer ers majestät ihåg det löftet?
