Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
317

— Tack, min syster, sade han högt.

Därpå tillade han med lägre röst:

— Akta dig, du har en blodfläck på armen…

— Åh, vad betyder det, ers majestät, sade Margareta, bara jag har ett leende på läpparna!…




LXIII.
BLODSVETT.

Några dagar efter de förfärliga händelser, som nyss blivit skildrade, d. v. s. den 30 maj 1574, hördes plötsligt ett häftigt oväsen från konungens rum i Vincennes. Karl IX, som blivit mycket sjukare under den bal han givit befallning om på de båda unga männens dödsdag, hade nämligen flyttat dit på läkarnas inrådan för att få friskare luft.

Klockan var åtta på morgonen. En liten grupp hovmän stod och samtalade i försalen, då man plötsligt hörde ett skri och konungens amma visade sig i dörren till konungens rum och ropade med förtvivlan i rösten:

— Hjälp! Hjälp konungen!

— Har hans majestät blivit sämre? frågade kapten de Nancey, vilken såsom förut nämnts befriats från all plikt att lyda änkedrottningen och nu var fäst endast vid konungens person.

— Åh, så mycket blod, så mycket blod! utropade amman. Läkare, skicka efter läkarna!

Mazille och Ambroise Paré avlöste varandra hos den höge sjuklingen, och mäster Ambroise Paré, som just nu hade vakten, hade sett konungen somna in och hade begagnat sig därav för att avlägsna sig på några ögonblick.

Under tiden hade konungen börjat svettas ymnigt. Som Karl led av förslappning i kapillär-