346
— Det är tillräckligt, när dessa värjor föras av de Mouy, Saucourt och Barthélemy.
— De Mouy är således också i Paris?
— Javisst.
— Har han vågat komma, tillbaka till huvudstaden? Har han också liksom ni någon stackars kvinna, som är tokig i honom.
— Nej, men han har en fiende, vilkens död han svurit. Det är bara hatet, min bästa, som kan förmå en att göra lika många dårskaper som kärleken.
— Tack så mycket.
— Åh, sade Henrik, jag talar icke om de dårskaper som vi göra nu utan om dem som redan äro gjorda och som skola göras. Men låt oss inte tala om den saken, vi ha ingen tid att förlora.
— Ni reser således?
— Ja, i natt.
— Det ärende som ni kom till Paris för är sålunda uträttat?
— Jag kom hit bara för er skull.
— Åh prat!
— Ventre-saint-gris, min älskling, jag talar sanning. Men låt oss ej tala om detta nu. Jag har två eller tre timmar kvar att vara lycklig på, och sedan måste vi skiljas för evigt.
Under tiden höllo sig de Mouy och hans två följeslagare, såsom Henrik sagt, dolda i närheten av huset. Det var överenskommet att Henrik skulle komma ut vid midnatt i stället för såsom förra natten klockan tre, och att man först skulle följa madame de Sauve till Louvren, varefter man skulle bege sig till Rue de la Cérisaie, där Maurevel bodde.
Det var först under den sistförflutna dagens lopp som de Mouy fått reda på var hans dödsfiende bodde.
De hade väntat vid pass en timme, då de fingo syn på en man, vilken åtföljdes av fem andra och
