— Ja, men först skall du dö, förrädare, dö skurk!
Därmed grep de Mouy med ena handen tag i Maurevels värjklinga och rände med den andra sin värja tvärs genom kroppen på sin dödsfiende, och det med en sådan kraft att han formligen fastnaglade honom vid marken.
— Se upp, se upp! ropade Henrik!
De Mouy tog ett språng baklänges och lämnade kvar sin värja i Maurevels kropp. En av soldaterna avlossade i samma ögonblick ett skott emot honom. Det var på ett hår när att de Mouy blivit träffad.
I samma ögonblick rände Henrik sin värja genom soldaten, som föll ned bredvid Maurevel med ett rop av smärta.
De båda andra soldaterna grepo nu till flykten.
— Kom, de Mouy, kom! ropade Henrik. Låt oss inte förlora ett ögonblick. Om vi skulle bli igenkända, är det ute med oss.
— Vänta, ers majestät, jag måste först ta min värja ur den där skurkens kropp.
Därmed gick han bort till Maurevel, vilken låg orörlig och till synes död. Men i samma ögonblick som de Mouy grep tag om värjfästet, reste sig denne upp och riktade den bössa, som soldaten släppt i fallet, mot de Mouys bröst och avlossade ett skott.
Den unge mannen föll utan att ens uppge ett rop. Han dog ögonblickligen.
Henrik rusade mot Maurevel, men denne hade också fallit och hans värja genomborrade endast ett lik.
Det var nödvändigt att fly. Skotten hade tillkallat en mängd personer och nattpatrullen kunde komma tillstädes. Henrik såg sig omkring bland de nyfikna och uppgav plötsligt ett utrop av glädje.
Han hade igenkänt mäster La Huriére.
