trängde sig fram genom hopen och föll på knä vid sängen.
Charlotte slog upp sina vackra ögon, uppgav ett rop och gjorde en ansträngning för att resa sig upp.
— Åh, jag visste väl att jag inte kunde dö utan att få återse honom!
Och som om hon blott avvaktat detta ögonblick för att återge åt Henrik den själ som han älskat så högt, tryckte hon sina läppar mot hans panna och viskade för sista gången: »Jag älskar dig!» varefter hon föll tillbaka och var död.
Henrik kunde ej stanna längre utan att bringa sig själv i fördärvet. Han drog sin dolk, skar en lock av det ljusa vackra håret, som han så ofta löst upp och beundrat, och gick snyftande ut genom mängden av deltagande människor, som inte hade en aning om vilka höga personers olycka de begräto.
— Vänner, kärlek, allt överger mig, utropade Henrik, allt har gått förlorat.
— Ja, inföll helt lågt en man som lämnat hopen av nyfikna och följt efter honom, men tronen har ni alltid kvar.
— René! utropade Henrik.
— Ja, ers majestät, René, som vakar över er. När den där skurken dog nämnde han ert namn. Man vet att ni är i Paris, bågskyttarna söka efter er, fly, fly!
— Och du säger att jag skall bli konung, René… jag, en flykting?
— Se dit, ers majestät, svarade florentinaren och pekade på en stjärna som just strålande trädde ur ett mörkt moln, det är ej jag som säger det, det är hon.
Henrik uppgav en suck och försvann i mörkret.
SLUT.
