30
rik liksom för att framkalla en utförligare förklaring. Men Henrik förblev tyst.
— Vad menar ni, Henrik? frågade hertigen, synbart förargad över att hans svåger inte ville inlåta sig på närmare förklaringar.
— Jag menar, återtog Henrik, att dessa väl beväpnade män, vilka tyckas ha fått till uppgift att inte lämna oss ur sikte, verka som fångvaktare, vilka vilja förhindra två personer att rymma.
— Att rymma, varför, hur? frågade hertigen med väl spelad överraskning.
— Ni har en alldeles utmärkt häst, Frans, sade Henrik och fullföljde sin tankegång medan han skenbart bytte om samtalsämne, jag är säker på att han kan göra sina sju lieues i timmen och tjugu lieues från och med nu och till middagen. Det är vackert väder, det ser inbjudande ut. Ser ni den vackra vägen där? Frestar den er inte, Frans? Vad mig beträffar så formligen bränna mig sporrarna.
Frans svarade ej. Han endast rodnade och bleknade om vartannat. Därpå sträckte han på huvudet liksom han lyssnade till jakten.
— Nyheten från Polen gör sin verkan, tänkte Henrik, och min käre svåger har sin plan färdig. Han skulle gärna vilja se, att jag rymde, men jag rymmer inte ensam.
Han hade knappt fullbordat denna reflexion förrän flera personer, vilka blivit omvända till katolicismen, och för två eller tre månader sedan infunnit sig vid hovet, kommo ridande och med ett förbindligt leende hälsade på Henrik och hertigen.
Hertigen av Alencon hade blott behövt säga ett ord eller göra en åtbörd för att trettio eller fyrtio ryttare skulle ha samlats omkring dem liksom för att bilda en motvikt mot hertigens av Guise trupp och därigenom betrygga hertigens flykt. Men han
