snabba reflexion lett till den slutsatsen, att hans eget liv berodde av Karl IX:s.
Karl hade räddats tack vare en hängivenhet, vars innersta motiv han inte hade en aning om.
Margareta däremot hade förstått allt, och hon hade beundrat Henriks underbara mod, vilket liksom blixten endast lyste i stormen.
Olyckligtvis var det emellertid ej nog med att ha undgått hertigens av Anjou herravälde. Henrik ville också bli konung själv. Det gällde därför för honom att tävla om Navarras tron med hertigen av Alencon och prinsen av Condé. Och det gällde framför allt att lämna hovet, där han ständigt vandrade som mellan två avgrunder, och att lämna det under beskydd av en prins av blodet.
Henrik övertänkte på hemvägen noga situationen. Då man kom fram till Louvren var hans plan färdig.
Utan att ta av sig jaktstövlarna, utan precis sådan som han var, dammig och överstänkt av blod, begav han sig raka vägen till hertigen av Alencon, vilken upprörd vandrade fram och tillbaka i sitt rum.
Då hertigen fick se honom gjorda han en rörelse av överraskning.
— Ja, sade Henrik och fattade båda hans händer, ja, min käre svåger, jag förstår nog att ni är ond på mig därför att jag var den förste som fäste konungens uppmärksamhet på att er kula träffat hans häst i stället för vildsvinet, som ni hade önskat. Men det var omöjligt för mig att återhålla ett utrop av överraskning. För resten skulle kungen i alla fall till sist ha märkt det, eller hur?
— Jovisst, utan tvivel, mumlade Alencon. Men jag kan i alla fall inte förstå annat än att det var ett slags angivelse som tillkommit i elak avsikt. Och som ni såg lyckades ni därigenom komma
