Henrik, som ville undvika detta farliga samtalsämne.
— Jag skall låta dig göra en ny bekantskap, Henriot, och du skall säga mig din mening.
— Jag står helt och hållet till ers majestäts förfogande.
— Åt höger, åt höger, sade kungen, vi skall gå Rue de Barres.
Då de kommo till prinsens av Condé palats sågo de två män insvepta i kappor komma ut genom en bakport, som ljudlöst stängdes efter dem.
— Aha, sade kungen till Henrik, det där verkar intressant.
— Varför säger ers majestät det? frågade Henrik.
— Det är ingenting för dig, Henrik. Du är säker på din gemål, sade Karl med ett leende, men din kusin Condé har inte skäl att lita lika bra på sin. Och om han litar på henne så gör han orätt, det kan du ge dig tusan på!
— Men vem säger ers majestät, att de här båda herrarna ha besökt madame de Condé i kväll?
— En aning. De där båda herrarna stå så orörliga i porten, sedan de fått syn på oss. Och så snittet på den minstes kappa… För katten!… Det skulle vara märkvärdigt!
— Vad då?
— Ingenting. Det var bara en idé som rann på mig. Låt oss fortsätta.
Därmed gick han rakt fram mot de båda männen, som därvid togo några steg för att avlägsna sig.
— Hallå! ropade kungen. Stanna!
— Är det vi som menas? frågade en röst som kom Karl och hans följeslagare att rycka till.
— Nå, Henrik, frågade Karl med låg röst, du känner väl igen den där rösten.
— Ers majestät, svarade Henrik, om er bror hertigen av Anjou inte vore vid La Rochelle, så skulle
