nog ut en bössa i dörröppningen, vilket endast kom tre av de fyra herrarna att skratta. Henrik av Navarra höll sig i bakgrunden, som om saken inte anginge honom. Bössan kunde endast bli farlig för en blind som ställde sig i vägen för den.
Då hertigen av Guise såg att allt var förgäves, låtsades han avlägsna sig med sina följeslagare. Men i hörnet av Rue Saint-Antoine stannade han. Han hade funnit vad han sökte — en stor sten. Han tog den på axeln och just i samma ögonblick som portvakten skulle stänga porten slungade han stenblocket mot låset. Porten flög upp och stötte omkull de innevarande.
I detta ögonblick var Margareta i färd med att leka en teokritisk idyll med La Mole, och Coconnas drack som en gammal grek starka vinet från Syrakusa med Henriette. Nu blev samkvämet helt plötsligt och oväntat avbrutet.
Att släcka ljusen, att skynda ut på balkongen och få syn på fyra mörka gestalter där nere på gården, att kasta ned på dem alla projektiler som funnos inom räckhåll var blott några ögonblicks verk för La Mole och Coconnas.
— Tusan djävlar! utropade Karl, som fått en taburett i huvudet, öppna genast, annars låter jag hänga allesammans däruppe.
— Min bror! sade Margareta helt lågt till La Mole.
— Kungen! upprepade denne till Henriette, som förde meddelandet vidare till Coconnas.
— Kungen! upprepade Coconnas häpen.
— Javisst.
— Då måste vi ge oss iväg.
— Ja, La Mole och Margareta ha just givit sig iväg, kom!
— Vart då?
— Kom bara!
Henriette tog hans hand och drog honom med
5. Drottning Margot. II.
