— Det är troligt, instämde hertigen av Anjou.
— Men var är den? frågade hertigen av Guise.
Man letade överallt men fann den inte.
— Var är portvakten? frågade kungen.
— Jag band honom vid porten, sade hertigen av Guise.
— Fråga honom, min kusin.
— Han kommer inte att svara.
— Bah, om man gör upp en liten eld nedanför fötterna på honom, så kommer han nog att tala, sade kungen skrattande.
Henrik såg genast ut genom fönstret.
— Han finns inte kvar, sade han.
— Tusan djävlar, utropade kungen, vi få ingenting veta.
— Vem kan ha befriat honom? frågade hertigen av Guise.
— Ja, som ers majestät ser, sade Henrik, är det ingenting, som bevisar, att min gemål och hertigens av Guise svägerska ha varit här i rummet.
— Det är sant, medgav Karl. Det finns tre saker, som inte lämna något spår efter sig: fågeln i luften, fisken i vattnet och kvinnan… nej, jag misstar mig… mannen hos…
— Nå, då återstår ingenting annat än att gå vår väg, sade Henrik.
— Ja, sade Karl och gick själv ned före de andra. Vart skall ni gå? frågade han nere på gatan hertigen av Anjou och hertigen av Guise.
— Vi skall gå till Nantouillet, där min kusin hertigen av Lothringen väntar oss till supé. Vill ers majestät följa med?
— Nej tack, vi skall gå åt ändra hållet. Vill ni ha en av mina fackelbärare?
— Nej tack, ers majestät, sade hertigen av Anjou livligt.
— Hm! han är rädd för att jag skall låta spio-
