80
ledde till andra våningen. Han hade emellertid knappt kommit fyra trappsteg, förrän han observerade en skugga framför sig och stannade med handen på dolkfästet. Strax därpå märkte han att det var en kvinna som fattade hans hand samtidigt med att en ljuv och välbekant röst sade till honom:
— Gud vare lov, ers majestät, för att ni är välbehållen tillbaka. Jag har varit så orolig för er. Men Gud måtte ha hört mina böner.
— Vad har hänt? frågade Henrik.
— Det får ni veta när ni kommer in till er. Oroa er inte för Orthon. Honom har jag tagit hand om.
— Det var besynnerligt, mumlade Henrik. Vad har hänt? Och vad har hänt Orthon?
Denna fråga hördes olyckligtvis inte av madame de Sauve, som redan var långt borta.
Högst upp på trappan möttes Henrik av en ny skugga. Denna gång var det en man.
— Tyst! sade denne.
— Aha, är det ni, Frans?
— Kalla mig inte vid namn.
— Vad är det då som har hänt?
— Gå in till er får ni veta det. Smyg er sedan ut i korridoren, se er omkring åt alla håll om någon spionerar på er och kom sedan in till mig. Dörren är endast tillskjuten.
Han försvann i sin tur nedför trappan.
— Ventre-saint-gris! mumlade béarnaren, gåtan blir allt dunklare. Men eftersom det bara kommer an på mig att finna lösningen, så är det bäst jag fortsätter.
Då han kom fram till sin dörr, ställde han sig först och lyssnade. Inte ett ljud hördes, Och förövrigt, eftersom Charlotte sagt åt honom att gå in till sig, kunde det väl inte vara någon fara. Han kastade en hastig blick omkring sig i förrummet.
