— Madame, svarade Henrik, i en tid då det finns så få som våga svara för sig själva svarar jag aldrig för andra. Jag lämnade mina rum klockan sju på kvällen. Klockan tio kom min svåger Karl och tog mig med ut. Jag har inte lämnat honom under hela natten. Jag kunde inte på samma gång vara tillsammans med hans majestät och ha reda på vad som tilldrog sig hos mig.
— Men det är inte mindre sant, sade Katarina, att en man i er tjänst dödat två av hans majestäts vaktposter och sårat herr de Maurevel.
— En man i min tjänst? upprepade Henrik. Vilken då madame? Säg mig vem det är.
— Alla människor anklaga herr de La Mole.
— Herr de La Mole är inte i min tjänst, madame. Herr de La Mole är i hertigen av Alencons tjänst.
— Men säg, sade Karl, var det herr de La Mole som var hos dig, Henrik?
— Hur skall jag kunna veta det, ers majestät? Herr de La Mole är en utmärkt tjänare, ytterst tillgiven drottning Margareta, som har rekommenderat honom hos sin bror. Han brukar ofta lämna mig bud från drottningen eller från hertigen av Alencon själv. Jag kan inte säga att det inte var han.
— Det var han, sade Katarina. Man har sett hans röda kappa.
— Har herr de La Mole en röd kappa?
— Ja.
— Och den person som gjorde slut på mina två vaktposter och sårade herr de Maurevel…
— Hade också röd kappa? frågade Henrik.
— Ja, svarade Karl.
— Jag har ingenting att tillägga, sade béarnaren. Men det förefaller, som det i så fall vore herr de La Mole och inte mig man borde förhöra. Jag ber
