— Han har tydligen kastat sig ut, sade värden, och som vi nu äro uppe i fjärde våningen, är han helt säkert död.
— Eller också har han räddat sig över taket på huset bredvid, sade Coconnas och kastade upp ena benet över fönsterkarmen för att följa efter.
Men Maurevel och La Hurière skyndade fram och drogo honom tillbaka in i rummet.
— Är ni tokig? utropade de båda, två på en gång. Ni kommer att slå ihjäl er.
— Bah, sade Coconnas, jag är bergsbo och van att klättra. Och om någon vågar förolämpa mig skall jag följa efter honom ända upp i himmelen eller stiga ned i helvetet för att få tag i honom. Låt mig hållas.
— Seså, sade Maurevel, antingen är han död nu eller långt borta. Kom nu med oss, och om han undgår oss, så kommer mi att finna tusen andra i stället.
— Ni har rätt, formligen ljöt Coconnas. Död åt hugenotterna! Jag vill hämnas, ju förr dess hellre!
Därpå rusade alla tre utför trappan.
— Till amiralen! skrek Maurevel.
— Till amiralen! upprepade La Hurière.
— Till amiralen, gärna för mig, eftersom ni nödvändigt vill bege er dit, sade Coconnas.
Alla tre skyndade ut ur värdshuset Vackra Stjärnan efter att ha ställt Gregoire och de andra kyparna på vakt och styrde kosan mot amiralens hotell, som låg vid Rue Béthisy. Ett flammande eldsken och ljudet av bösskott vägledde deras steg.
― Vem är det som kommer där? ropade Coconnas. En karl utan livrock och gehäng!
— Det är en som försöker klara sig undan, svarade Maurevel.
— Pass på, ni som har bössor, skrek Coconnas.
