Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

och blod, som betäckte den sårades ansikte, igenkände Margareta i honom den vackre adelsman, som för tre eller fyra timmar sedan, full av liv och hopp, hade kommit för att begära hennes beskydd hos konungen av Navarra, och som bländad av hennes skönhet hade lämnat palatset.

Margareta utstötte ett skrik av förskräckelse, ty vad hon nu kände för den sårade, var ej endast medlidande utan ett livligt intresse. Han var nu inte längre en vanlig främling, han var nästan en gammal bekant. Under hennes händer återtog La Moles vackra ansikte snart sitt vanliga utseende, fastän det var blekt och förvridet av smärta. Med en rysning och nästan lika blek som han, lade droltningen handen på hans hjärta. Det klappade ännu. Då sträckte hon ut handen efter en flaska luktsalt, som stod på ett bord i närheten, och lät honom lukta på den.

La Mole öppnade ögonen.

— Min Gud, mumlade han, var är jag?

— Ni är räddad. Lugna er. Räddad, sade Margareta.

La Mole vände med en kraftansträngning sin blick mot drottningen, uppslukade henne ett ögonblick med ögonen och stammade:

— Åh, vad ni är vacker!

Och liksom bländad slöt han åter ögonen och utstötte en suck.

Margareta gav till ett lätt skrik. Den unge mannen hade blivit om möjligt ännu blekare, och hon trodde ett ögonblick att denna suck var hans sista.

— Min Gud, min Gud, viskade hon, hav förbarmande med honom.

I detta ögonblick hördes häftiga bultningar på dörren tll korridoren.

Margareta reste sig till hälften under det hon fortfarande stödde La Mole under armarna.